Emy

Idag är en sån dag, som jag haft flera gånger men i lite olika format, som känns kämpigare än andra. Idag är det enda som cirkulerar i mitt huvud längtan efter att bli gravid igen. Det låter otroligt löjligt att längta så mycket efter något som man redan har, ett barn. Men jag tror faktiskt inte att det finns något mer jag längtar så mycket efter som just att bära ett barn i min mage igen. Och just det sätter käppar i hjulet och den där längtan resulterar inte i någonting annat än en dröm.

Det känns som att jag, likt ett barn, sitter, blundar och håller tummarna så hårt att naglarna nästan skär in. Men ingenting händer, när jag tittar upp är allt sig likt. Inga små rosa moln att studsa runt på, men jag vill så förbaskat gärna studsa på de där molnen jag med. Känna en annan längtan, en positiv längtan efter något som faktiskt finns inom mig men inte är klart att se världen än om ca 9 månader.

Nu är längtan något helt annat, en längtan som kanske aldrig blir mer än just en längtan?

 

Jag blir så förtvivlad när jag inte vet hur jag ska ta mig ur det här tankesättet. Ska jag må så här? Känna någonting som hugger i hjärtat varje gång någon berättar att de ska få tillökning i sin familj. Att samtidigt som jag känner mig så glad för den personen som sitter och glittar med ögonen och berättar det livsförändrande som kommer hända hen och samtidigt känna mig... vad? avundsjuk?.. ja, avundsjuk kanske är det rätta ordet. Om man ska kalla den här jävla längtan för någonting annat än just längtan.

 

Orden:"försök att inte tänka på det så är du gravid i ett nafs" haglar vilt i luften. Men hur ska jag hantera tankarna om jag t.o.m blir rädd för mina egna tankar när de handlar om just det- att bli gravid. Ska jag inte våga tänka alls? Stänga av mig själv totalt? Ni som slänger er med dessa uttryck, hur har ni tänkt att jag ska låta bli att tänka på det? För jag vet verkligen inte.

 

För er som sitter och tänker: "Men hon har ju ett barn, var glad för det istället". Till er kan jag säga att det handlar inte om att inte vara glad för det barn man har. Jag är världens lyckligaste och stoltaste mamma till min Adrian men jag vill ge både honom och oss en person till att älska så mycket som vi älskar varandra.

 

Vissa dagar har jag hopp om framtiden och allt är möjligt. Andra dagar är som den här, mörka och utan hopp. Jag/vi tänker inte ge upp, och någonstans inom mig tror jag att jag kommer bli mamma igen. Men tänk om bara någon kunde säga att (endast ett exempel) juli 2013 kommer du bli gravid så skulle det vara så skönt. Då skulle jag kunna släppa det här. Men tyvärr kan ingen säga så till mig, ingen kan veta. Och det är det som gör mig så förtvivlad. Detta hopp som byggs upp varje månad och som rivs när första dagen av mensen kommer. Att kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är det värsta.

 

Kram(Och med hopp om en bättre vecka)

/ Emy