Emy

Det blir långt mellan mina inlägg som ni kanske märker men det har ju sina förklarliga skäl. Den mentala hälsan är som sagt inte på topp. Men jag försöker, det ska ni veta, försöker att inte dras ner i det där svarta hålet som jag då och då hamnar i. Det är så väldigt tråkigt när man inte känner sig helt och hållet bra, ni vet när någon frågar hur det är av artighetsskäl och man säger att det är bra men inuti tänker man: "egentligen inte alls bra". Vi har nog alla varit där någon gång men det är lika tråkigt för det.

 

Jag försöker tänka positivt, för jag tror att postitiva tankar föder fler positiva tankar på samma sätt som negativa tankar föder fler negativa tankar. Men samtidigt måste jag låta mig själv må dåligt också, jag kan inte förtrycka mina känslor. Om jag gjorde det skulle jag bryta ihop helt och hållet en vacker dag.

 

Men livet innehåller så många härliga saker också! Förra veckan fyllde vår lilla älskling hela 2 år, jag tycker det är så otroligt häftigt att på bara två år utvecklas till en alldeles egen liten person med tankar och funderingar. För det är faktiskt så att för varje dag blir det roligare och roligare att vara mamma till den här fantastiska lilla pojken!

2-års dagen firades på morgonen med sång och paket på sängen, något Adrian tyckte var superroligt. Sedan bar det av till dagis en stund för att bjuda på glass. På eftermiddagen/kvällen kom släkten med massor av paket så lilleman blev alldeles snurrig och orkade knappt öppna alla presenter. Men så är det när man är liten, inte så lätt med all uppmärksamhet :-) Lägger ut ett axplock av bilderna från den stora dagen!

 

Idag är en sån dag, som jag haft flera gånger men i lite olika format, som känns kämpigare än andra. Idag är det enda som cirkulerar i mitt huvud längtan efter att bli gravid igen. Det låter otroligt löjligt att längta så mycket efter något som man redan har, ett barn. Men jag tror faktiskt inte att det finns något mer jag längtar så mycket efter som just att bära ett barn i min mage igen. Och just det sätter käppar i hjulet och den där längtan resulterar inte i någonting annat än en dröm.

Det känns som att jag, likt ett barn, sitter, blundar och håller tummarna så hårt att naglarna nästan skär in. Men ingenting händer, när jag tittar upp är allt sig likt. Inga små rosa moln att studsa runt på, men jag vill så förbaskat gärna studsa på de där molnen jag med. Känna en annan längtan, en positiv längtan efter något som faktiskt finns inom mig men inte är klart att se världen än om ca 9 månader.

Nu är längtan något helt annat, en längtan som kanske aldrig blir mer än just en längtan?

 

Jag blir så förtvivlad när jag inte vet hur jag ska ta mig ur det här tankesättet. Ska jag må så här? Känna någonting som hugger i hjärtat varje gång någon berättar att de ska få tillökning i sin familj. Att samtidigt som jag känner mig så glad för den personen som sitter och glittar med ögonen och berättar det livsförändrande som kommer hända hen och samtidigt känna mig... vad? avundsjuk?.. ja, avundsjuk kanske är det rätta ordet. Om man ska kalla den här jävla längtan för någonting annat än just längtan.

 

Orden:"försök att inte tänka på det så är du gravid i ett nafs" haglar vilt i luften. Men hur ska jag hantera tankarna om jag t.o.m blir rädd för mina egna tankar när de handlar om just det- att bli gravid. Ska jag inte våga tänka alls? Stänga av mig själv totalt? Ni som slänger er med dessa uttryck, hur har ni tänkt att jag ska låta bli att tänka på det? För jag vet verkligen inte.

 

För er som sitter och tänker: "Men hon har ju ett barn, var glad för det istället". Till er kan jag säga att det handlar inte om att inte vara glad för det barn man har. Jag är världens lyckligaste och stoltaste mamma till min Adrian men jag vill ge både honom och oss en person till att älska så mycket som vi älskar varandra.

 

Vissa dagar har jag hopp om framtiden och allt är möjligt. Andra dagar är som den här, mörka och utan hopp. Jag/vi tänker inte ge upp, och någonstans inom mig tror jag att jag kommer bli mamma igen. Men tänk om bara någon kunde säga att (endast ett exempel) juli 2013 kommer du bli gravid så skulle det vara så skönt. Då skulle jag kunna släppa det här. Men tyvärr kan ingen säga så till mig, ingen kan veta. Och det är det som gör mig så förtvivlad. Detta hopp som byggs upp varje månad och som rivs när första dagen av mensen kommer. Att kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är det värsta.

 

Kram(Och med hopp om en bättre vecka)

/ Emy

 

 

I lördags var vi ju som jag nämnde tidigare på dop för lille Aron i Valö kyrka. Superfint ordnat och det var en jätteduktig tjej som sjöng kärleksvisan. Den sjöng Matilda på Adrians dop också, den är så otroligt fin! Så jag fällde nästan en liten tår. Aron var jätteduktig och såg så söt ut i sin lilla dopklänning.

 

Känns häftigt att jag går på dop för min vän från högstadiets son. Lite skillnad mot hur vi "umgicks" förr. Då snurrade snacket alltid om killar och fester, typ. Nu har man varsin liten guldklimp som allt kretsar kring när vi ses:-) Tack Sandra, Jonathan och Aron för ett fint dop, det gjorde ni bra!

 

I lördags kväll började både jag och Adrian känna oss förkylda, kliande hals och rinnande näsa. Och på söndagen vaknade vi ännu mer förkylda såklart. Men det blev jobb för min del på eftermiddagen, men inte var det kul med feberfrossa direkt. Men vad säger man: "Plikten framför allt!"

 

Idag har vi varit lediga och myst hemma. Helst hade jag velat ligga under täcket hela dagen men när man har en 2-åring ska man inte räkna med att han blir lika sänkt som jag av en förkylning. Det var bara ut och leka. Men frisk luft är nog ganska bra ändå, kände mig faktiskt bättre när vi kom in. Håller tummarna för att vi blir friska fort, avskyr att vara sjuk!

Ikväll trotsar jag förkylningen och drar med mig Linnéa och mamma på en företagspresentation av forever living products. Blir lärorikt och mysigt tror jag :-)

 

Vi hörs snart igen

Kram Emy