Emy

Jag vet, jag skulle uppdatera med bilder i mellandagarna men tiden sprang iväg och hade annat för sig. Så jag får ta tag i det ordentligt och berätta om både jul och nyår nu. Så ni har lite att läsa menar jag!

 

Julen har varit både helt fantastisk men också sorglig. Jag överlevde eftersom allt var så bra, fint, roligt och allt det där. Men hela tiden fanns såklart tankarna på Dahlia där, att vi trodde att hon skulle vara med och fira den här julen med oss. Tur att vi har fantastiske lillskrutt som verkligen gör livet värt alla motgångar.

 

- Tusse lägger en sista "touch" på julgranen -

 

Julfirandet började 22 december hos Mattias mamma i Gimo. Det bjöds på julbord, chokladmousse och massvis med goda kakor och godis. Det hör ju till julen att vara proppmätt fram till nyår, eller hur?

 

 

 

Ja, lite julkänsla har infunnit sig. Granen är klädd, nästan alla julklapparna inslagna och det är små tomtar utställda lite här och där!

 Det känns faktiskt mysigt med jul och inte alls så sorgligt som jag trodde, men jag försöker att inte tänka på det. Jag kan dock inte lova hur morgondagen blir.

 

Just nu försöker jag få lite fint här hemma efter morgonens lek, samtidigt som jag försöker få lilleman att sova middag och göra mig fin för lilla julafton hos M:s mamma ikväll. Inte lätt att göra så mycket på en gång!

 

Matilda min fina vän och Adrians gudmor var här på förmiddagen. Jag önskar verkligen att vi kunde träffas mer än vad vi gör men det är svårt när vi bor så långt ifrån varandra. Förhoppningsvis blir det ändring på det inom en relativt snar framtid!

 Adrian fick så fina julklappar. Både duplo-lego och superfina kläder från polarn och pyret! Generös gudmor må jag säga. Lägger upp en bild senare på min lilla herre i finkläder!

 

Nej, nu måste jag skynda mig!

 

Kram

/ Emy

 

 

hon kommer med hälsning om juuuleefriiid, hon kommer med ljus i sin krooona!" Det var ett stycke ur en luciasång. Eftersom det är den 13 december och alltså luciadagen så tyckte jag det var passande.

 Lite så jag vill beskriva dagens besök hos psykologen, det gav mig hopp om lite julefrid. Hon var helt fantastisk, jag kommer helt klart att fortsätta gå hos henne för "samtalsstöd" som det så fint heter.

 

Jag kände mig nästan lite "nyduschad" när jag åkte från psykologen. Ni vet, känslan när man precis duschat, man känner sig så ren. Så känner jag efter att ha fått prata, lite renare på något vis. Det kanske låter heltokigt men ni kanske ändå kan förstå vad det är jag försöker förmedla? Vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan. Lättnad kanske är en enklare beskrivning? Fast, ordet lättnad räcker liksom inte till på något vis.

 Jag vet att jag har en lång bit kvar innan jag är "färdig" men som sagt, hoppet finns ju i alla fall.

 

Jag säger det igen, om du känner att du mår dåligt eller bara har tankar som känns för stora att hantera: Sök hjälp. Det är inte läskigt, när man väl har kommit in och satt sig ned. Det känns bara skönt.

 

Just nu håller M på att sätta upp lite hyllor i Adrians rum, som kanske äntligen blir färdigt! Har haft det som projekt sen i sommras men ibland kommer liksom livet emellan när man renoverar. Dessutom är det ju inte jag som gör särskilt mycket i rummet, mest experten som pysslar. Men fint kommer det bli. Längtar efter att få göra riktigt fint där inne!

 

Tack, tack & tack alla ni som hört av sig med värmande ord eller bara visat ert stöd sen jag sist skrev. Det är otroligt upplyftande. Jag tror att fler än man anar har erfarenhet av det som jag skriver om.

 

Imorgon har jag fått tid hos en psykolog som ska vara väldigt bra. Tack igen mamma för att du fixar och donar för att jag ska må bra. Det känns så skönt att all den här jobbiga ångesten förhoppningsvis kommer mattas av eller upphöra helt efter x-antal samtal med någon som verkligen vet vad hon pysslar med. Bara vetskapen att jag ska få hjälp med det här gör att det känns lite lättare.

 Men samtidigt är jag lite nervös, hur börjar man berätta? Vad får jag inte glömma att nämna? Psykologen har antagligen alla verktyg som behövs och jag behöver säkert inte oroa mig för hur jag ska "börja". Wish me luck!

 

Jag försöker njuta av att det är juletid! Dock kan det vara lite trixigt när man har dödsångest och mest hela tiden går runt och tänker hur nästa jul ska vara. Kommer jag finnas då?(Helt sjukt tänkt av en fullt frisk människa, jag vet!) Vad kommer vara annorlunda?

  Dagen före julafton förra året fick jag reda på att ett litet liv grodde i min mage. Jag och Mattias gick runt hela julafton och tänkte att nästa år har vi en liten bebis i vår familj. Så lycklig som jag var då, förväntansfull. Jag kände mig så speciell och unik.

 

 

I år finns det ingen bebis, och ingen på väg heller. Det är så outhärdligt plågsamt att tänka på, om inte Adrian fanns skulle jag kanske hoppat över julafton helt och hållet. Låtsats som att det var vilken dag som helst. Jag kan inte sluta tänka över hur julafton kommer kännas. Antagligen sorglig med krossade förväntningar. Men det får jag hantera där och då. Förstås kommer det vara  väldigt mysigt också, speciellt när man har barn att fira med! Det tror jag absolute, bara att det kommer ligga där under ytan och bubbla det jobbiga jag går igenom.

 

Vägen fram till jul är mysig i vilket fall, slå in julklappar, julbaka och julpynta. Adrian har två adventskalendrar, en med lego han fick av sin mormor och en med paket som hänger i köket. I den sistnämnda är det ett paket varje advent istället för 24 stycken, tyckte det blev för mycket presenter att hantera för min pakettokiga lilla kille.