Är det någon där, ja det kan man verkligen undra med tanke på denna oändligt långa bloggtystnad. Men jag antar att jag gör med bloggen som med mycket annat jag håller på med. Är väldigt intresserad och "inne i det" en period för att sen ha en paus för att finna lusten att vara engagerad igen! Så nu känner jag nog för att vara lite engagerad igen, jag lovar inget men jag hoppas att kunna ha en kontuinitet i mitt bloggande.
Vad har hänt sen sist då? Inte mycket alls, vi lever på som vanligt. Dock med en viss skillnad. Jag har mått(och mår fortfarande) ganska dåligt under hösten. Det känns som allt som hände i våras har hunnit ikapp mig och jag har svårt att hitta ett sätt att bearbeta det.
Det kom tillbaka till mig helt plötsligt i form av en panikångestattack i slutet av oktober. Ni som aldrig haft panikångest kan inte förstå det hemska med det. Jag trodde jag skulle dö, jag vaknade mitt i natten och "kände" hur min kropp stängde ner. Även fast förståndet skriker: "Du kommer inte att dö!!" så är den här ångesten så övermäktig att den tar ingen hänsyn till förståndet. Men, jag dog inte. Jag sitter här och skriver om det istället. Sen dess har det hänt några gånger, men det är lättare att hantera när jag förstår vad det är.
Dödsångest är också ett nytt begrepp som kommit in i mitt liv. Så fort jag känner minsta lilla huvudvärk tänker jag hjärntumör och cancer. Är jag lite stel i nacken, samma sak. Det är cancer, helt bombsäkert. Det är befängt, jag vet. Men att känna rädsla för att något ska drabba mig eller min familj är något jag lever med varje dag nu för tiden. Och även fast jag vet att risken är väldigt liten att något faktiskt skulle hända så har jag ändå varit 1 på 5000 i min ålder som bär på ett barn med trisomi 18. Det är nog där all den här rädslan för hemska saker kommer in. Jag har varit en av dom som man aldrig tror ska vara en själv. När jag tänker på det nu så känns det alldeles absurt att jag faktiskt har legat på en brits med en ultraljuds apparat på magen och hört en människa säga: "Det ser inte normalt ut". Men jag har varit där, så jag vet att även om risken för hemska saker är väldigt liten så är det alltid någon som ska vara en på 5000, 50 000 eller 500 000. Alltid är det någon som råkar ut för det. Och jag kan inte komma över det faktum att det är så jävla orättvist. Vad gjorde jag i ett tidigare liv som förtjänar det här?
Värre saker har hänt människor, det vet jag. Men för mig är förlusten av Dahlia det värsta som hänt. Men jag hoppas innerligt att det får fortsätta vara det värsta som hänt mig och oss.
Och ni som nu tänker: "Sök hjälp, din toka!", för er kan jag berätta att det har jag gjort och förhoppningsvis får jag träffa en psykolog i veckan eller veckan därpå. Så här kan man inte ha det, jag vet. Men det finns någon slags skam i att må dåligt. Om det nu är någon som läser det här som dömer mig pga. mitt uttalande här så får det stå för er. Jag är bara en piss i mississippi. Det finns alldeles för många som mår dåligt i onödan, att söka hjälp är det bästa man kan göra. Både för sig själv och för sin omgivning.
Jag har gjort det eftersom jag har en sån fantastisk mamma som är min supersupport när jag mår dåligt. Hon finns där, alltid. Antingen via telefon eller så kommer hon hem till mig. Det är hon som kommer med alla lösningar, och har hjälpt mig att söka hjälp. Jag önskar alla skulle få ha någon som henne i sitt liv. Tack mamma för att du är finast i världen!
Men kära ni, nu har jag lagt ut mig lite lagom mycket. Nu till det som faktiskt är bra här i livet! Finns en hel del av det goda också, jag ser inte svart 24 timmar om dygnet. Jag har till att börja med min fantastiskt vackra lilla familj. Adrian och Mattias är verkligen det finaste som finns. Ibland, när jag verkligen tänker på det, så älskar jag dem så mycket att jag tror inte hjärtat räcker till.
- Jag och prinsen i midvintertid -
Att ha en familj att älska och bry sig om och som i sin tur älskar och bryr sig om mig är det största som finns. Jag vet, det låter som en lycklig facebook uppdatering men det är faktiskt så det är för mig. Alla har vi olika uppfattning, och det är helt okej. Men att tycka att hem och familj är det viktigaste är nog ganska vanligt. Jag känner nog ingen som har barn och familj som tycker att något annat bör prioriteras före dem.
- Det här är det som gör livet värt varje motgång -
Nu är inte det menat som något nedvärderande till alla er som lever ett liv, självvalt eller inte, utan barn. Alla har vi något i livet som gör det värt varje andetag vi tar. Jag är bara glad att jag har hittat det som driver mig framåt varje dag.
Alla ni som känner mig och Mattias vet att vi längtar oändligt efter en liten familjemedlem till. Det verkar inte vara något som kommer hända särskilt snart eftersom den där förbannade mensen envisas med att komma tillbaka varje månad och sudda ut allt hopp om en liten bebis. Det är skitjobbigt det med rent ut sagt. Att längta och längta, ja nästan längta ihjäl sig efter någon som inte finns. Men universum fungerar lite så, man kan inte bara bestämma att något ska hända, det måste ske i sin egen takt. Men även fast man vet det så är det okej att tycka det känns pest och pina att åka och köpa tamponger varje månad. Ja, känns som jag köpt många fler tamponger än vad jag själv vill. De står där och glor på mig varje gång jag öppnar badrumsskåpet, bara som en liten påminnelse om att de kommer behöva användas igen! Stirrar bindor lika mycket? Någon som vet?
Men istället för att bara tänka på att nummer 2 ska komma till världen så väljer jag att fokusera på nummer 1! Att tillvaron med honom ska bli så härlig som möjligt, inte alltid lätt när det trotsas som mest.
Kanske skulle ta och boka en resa tillsammans med mina killar? Skulle vara rätt mysigt. Om vi har några slantar över efter julen d.v.s.
Just nu är det iaf en fin årstid tycker jag, massa snö och med det kommer snölek. Roligt, roligt!
(Helsike vad jag emellanåt låter som en annons för perfekta familjen, tur att min ångest bromsar upp lite.)
- Katten Knasen får också vara med ute i snön -
Nu har jag spytt ur mig tillräckligt för idag och jag ska verkligen försöka uppdatera oftare än var 3:e månad.
Kram
/ Emy
