Idag trodde jag det skulle kännas tungt att öppna ögonen och vakna till en dag jag fasat för sen 2 april. Idag var hon, Dahlia, beräknad att göra sin entré i världen. Tyvärr finns det ingen bebis i min mage som väntar på att födas och vissa dagar känner jag mig som ett tomt skal, som att jag glömt något. Som att jag har glömt mitt barn någonstans. Exakt var hon är vet jag inte, det jag vet är att de fysiska spåren av henne ligger i en minneslund i Börstil.
Vissa dagar har det känts svårt att andas, ta in att det här har hänt. Men det har hänt, hur mycket jag än skulle önska att vi hade gått leende från ultraljudet 27 mars med vetskapen om att en frisk liten bebis låg i magen.
Som sagt, jag trodde idag skulle vara tung men istället har jag vaknat med känslan av lättnad. Nu är 28 augusti här och det känns mycket bättre än vad det gjort många andra dagar. Jag känner att möjligheterna ligger framför mig. Inget kan stoppa mig om jag gått igenom det här. En aning ärrad, men precis som huden är tjockare där ett sår en gång varit är mitt jag starkare än innan. Jag har en starkare tro på mig själv och mina förmågor, jag har framtiden för mina fötter, ingenting är omöjligt!
Jag kommer alltid ha ett barn som är en ängel men jag hoppas, tror och vill att hon "kommer tillbaka" när tiden är rätt. Under tiden försöker jag njuta så mycket jag kan av det barn jag har här i soffan brevid mig. Han är det bästa jag har, det kan ingen ändra på.
Tack Mattias för att du varit så stark hela tiden. Du är den bästa man kan önska sig.
Även ett tack till alla fantastiska människor som funnits där för mig<3
Kram Emy
